saludable.blogg.se

I fredags var det dags för dagen D! Jag och Becca hade planerat att springa 8-10 km, vilket är längre än vi båda sprungit någonsin tidigare. Väl uppstigna i fredags morse insåg vi båda att -17,5 grader kändes lite väl kyligt att springa i, men istället för att ge upp så begav vi oss till gymmet.

 

Vi var nog båda ganska nervösa, men då vi var helt ensamma om att vara där kändes det lättare att hantera. Vi pluggade in hörlurarna, vred up musiken och började. Efter ett tag släcktes hela lokalen ned då sensorerna till lyset inte utlöstes, men jäklar vilken energikick man fick av att inte riktigt se vad man höll på med!

 

 

Tiden tickade på och mina skoskav blev successivt större och mer smärtsamma. Den annars vinterbleka ansiktsfärgen skiftade i olika röda nyanser och vi båda svettades floder. Efter 45 minuter stannade vi på 8km. Det som vi inte trodde var möjligt över huvud taget var plötsligt redan genomfört! På löpband dessutom.

 

Jag tror inte att alla förstår vilken stor grej det här var för oss. Det är många som spinger en mil varje dag, men att gå från att knappt orka springa en enda kilometer till att springa åtta stycken på en så pass bra tid är en enormt stor bedrift! Väl efteråt insåg vi att det inte var så jobbigt som vi trodde att det skulle vara och att allt som har med löpning att göra byggs upp av det mentala. Vill man så kan man! Det gäller er också.

 

Nu jäklar blickar vi framåt!
/Hanna