När resultaten uteblir
Idag är en sådan dag när självförtroendet är i botten och allt bara känns piss. Och ja, även jag har sådana dagar, trots mitt hurtiga flin. Ibland är det bara så svårt att hitta motivationen att orka lite till, när de explosionsartade framstegen uteblir.
Igår sprang vi runt Munksjön på lunchen, vilket var en prestation i sig. Hanna, som när vi tvingats springa samma sträcka på idrottslektionerna gick stora delar, sprang nu hela sträckan på en riktigt fin tid. Grymt imponerande! Men för mig som ändå tränade en del förra året, och faktiskt kanske till och med sprang sträckan lite snabbare då (eftersom jag sprang för ett betyg), uteblir stoltheten och kicken. Istället blir jag frustrerad över att jag inte nådde min måltid, trots att jag vet att jag inte maxpresterade.
Idag skulle jag prova jeans, och absolut inga passade. Egentligen vet jag att det är muskler snarare än fett som gör att det tar stopp vid låren och att de hade varit för stora i midjan om jag hade fått de att gå hela vägen upp, men det tar ändå på psyket. För visst känns det fel när man tränar i princip varje dag och ändå tvigas gå upp en storlek?
Nog kommer det att ha skett förändringar när vi tar de slutgiltiga bilderna på söndag, och visst kommer jag att finna den där extra orken i loppet på måndag. Men just idag känns det inte så.
/Rebecca
Att göra ett val
Ni som har följt vår blogg sen starten i höstas vet att vi försöker äta nyttigt alla dagar utom en varje månad, då vi unnar oss det vi känner för. Eftersom det är extremt svårt att hålla detta, diskuterade vi om vi skulle ha en dag i veckan under projektet andra halva, men vi bestämde oss i slutändan för att hålla fast vid den urspungliga planen.
Istället väljer vi att vara lite snällare mot oss själva överlag och har börjat att göra val. Vi har ingen extra fikadag i veckan, men vi unnar oss den där bullen eller chokladbiten när vi verkligen till hundra procent vill ha den. Därför valde vi att igår, att helt utan anledning köpa en bulle till kaffet, trots att det egentligen är "emot reglerna". Och gud vad gott det var.
Det är givetvis inte meningen att vi ska göra "fusk" till en vana, utan att vi ska börja ställa oss frågor när det där markanta suget slår till. Vill jag verkligen ha den här kakan? Kommer jag att ha dåligt samvete efteråt? Vill jag bara ha den för att jag inte får? Om nu svaret är att jag så förbannat gärna vill ha en kanelbulle, tillåter jag mig själv att äta en, utan att känna skuld efteråt. Men om jag kommer fram till att jag bara vill ha bullen för att jag egentligen inte får, låter jag bli.
Man ska inte äta bara för att äta, men man måste också unna själen något ibland.
/Rebecca
[Det kommer funka, måste funka]
Jag vet inte om ni har märkt det, men jag har varit lite nere ett tag. Jag har försökt att få det att verka som motsatsen, men det är inte särskilt lätt att vara hurtig rent utåt sett om man inte mår lika bra inombords.
Jag vet egentligen inte varför det blivit såhär. Det känns som att jag inte presterat på topp varken med träningen, i skolan, hemma eller egentligen någonstans. Förmodligen är det väl för att kraven på mig själv ökat. Det är ett nytt år och så fort minsta lilla gått fel såhär långt så oroar man sig för att resten av året ska fortsätta i samma spår.
Vad jag vill säga med det här är att det är okej. Det är inte alltid lätt att planera livet in i minsta detalj och det är svårt att orka både psykiskt och fysiskt. Det ÄR inte lätt att äta nyttigt om man gav sig själv en välförtjänt paus under julen och det är faktiskt ännu svårare när alla andra inte delar ditt nyårslöfte.
Men jag tränar fortfarande. Jag äter nyttigt och jag försöker att lägga upp mitt liv som jag vill ha det. Ingen sa att det skulle bli enkelt att följa de riktlinjer som man utlovat sig själv och andra att klara av, men å andra sidan så ska man inte heller ge upp bara för att lite motgångar präglar en. Kanske bör jag varva ned och lyssna på min kropp stundtals, men jag har också lärt mig att en chokladkaka och tårar faktiskt inte kommer att hjälpa mig heller.
Gör dig av med din energi på ett bättre sätt än att tröstäta, låsa in dig eller vägra vara den du velat bli så länge. Det är okej att vara ledsen, men gör det då rätt. Ingenting blir bättre av att du går tillbaka till vanor du inte längre kan stå för. Ta hand om er! Det är alltid viktigast. ♥ ♥ ♥
/Hanna
Tänk efter
Innan vi drar igång träningsåret 2013 på allvar, vill jag bara ringa i varningens klocka och uppmärksamma något som gör mig oerhört ledsen. Jag är hundra procent för att träning och sund kost är bra för alla, då man blir både piggare och mer tillfreds med sig själv. Det som gör mig ledsen är bilderna som redan pinnsmala tjejer laddar upp på Facebook och Instagram med texten "Nu ska fettet bort!". Träna gärna för dit utseendes skull, för att få de där magrutorna eller benen som ser förbannat snygga ut i klackar, men försök inte träna bort det fett som inte existerar. Du orsakar bara din kropp och ditt huvud en onödig smärta, och sänder en ren käftsmäll till de som faktiskt kämpar med sin övervikt.
Ortorexi (överdriven träning och extremt hälsosamt leverne) är en sjukdom, tänk på det. ♥
Och killar... Ta det här från en tjej som tycker att muskler är Guds gåva till männen, biggest isn't the best. Ni behöver inte hetsäta pulver och beställa massa halvskumma preparat från internet, vi vill ha er ändå. En trimmad kropp i kombination med ett par lagom pumpade armar och markerade bröstmuskler är så mycket sexigare än muskelberget som ser ut som om han ska spricka för varje steg han tar.
Är ni med mig?
/Rebecca
/Rebecca
[Kvällsfilosofi]
Så... Imorgon är det dags för milen. Jag försöker intala mig att allt handlar om det mentala. Att det inte kommer att vara omöjligt att genomföra så länge psyket är med på noterna. Problemet är "bara" det faktum att jag alltid haft dåligt självförtroende när det kommer till mina prestationer. Jag har kunnat tycka om mig själv till personligheten, men när det kommer till mina handlingar är jag en väldigt skicklig kritiker.
Känslorna är blandade och pendlar om vartannat. Ena stunden känns det roligt att utmana sig själv, medan det i nästa känns rentav fruktansvärt att behöva utsätta sig för sådana plågerier. Jag vet inte hur det ska bli, men jag vet att de där tio första minutrarna alltid är värst för mig. De när man vet att hela vägen återstår och då det redan börjat skära i lungorna.
Man ska inte måla fan på väggen, men det är svårt att aldrig tvivla på det man gör. Jag vet inte alls hur det ska gå nu innan, men det enda sättet att faktiskt ta reda på sanningen är att göra mitt bästa imorgon. Mer kan man faktiskt inte göra, hur klyschigt det än må låta.
Önska oss lycka till!
/Hanna
/Hanna
Tisdagstvivel deluxe
Jag ska ärligt säga att det här projektet känns tufft just nu. Jag längtar efter annan mat, jag är trött på att göra sallad och även om jag tränar så känns det inte längre lika helhjärtat. Det händer så mycket i mitt liv för tillfället, och kanske är det mitt dåliga sinne för planering som gör att jag nästan alltid får lida i slutändan.
Jag finner inte heller motivationen till att blogga. Det känns som om alla bilder och tankar redan är använda. Morgonägg och havregrynsgröt är inte längre vad jag är sugen på till frukost. Förmodligen har detta att göra med andra händelser i mitt liv. Kanske behöver jag bara lite inspiration från något håll för att känna att det verkligen ger någonting trots allt.
Tills dess ska jag försöka vara mer aktiv här. Kanske hjälper det?
/Hanna
Tomten jag vill ha en riktig jul
Jag älskar julen. Jag älskar stämningen, dofterna, presenterna och framför allt det ätbara. Pepparkakor med mjök, glögg, lussebullar. skumtomtar och julmust är bland det bästa jag vet och att dessa nu tar allt större plats i matbutikerna utan att jag får smaka, är snudd på tortyr.
Låt veckorna fram till julafton flyga förbi som ett x3000 en sommardag - för om jag inte får värma mig med glögg om söndagarna eller proppa i mig skumtomtar framför julfilmer snart tror jag att jag blir galen.
Fast snön, den får gärna vänta ett tag till.
Even if you suck at it
Om ni bara visste hur dum jag känner mig ibland. Jag har ju aldrig kunnat någonting om träning, och att bara få konstruktiv kritik kan ibland kännas som att få en smäll i ansiktet (även om det inte är meningen att vara så). Det händer ofta att jag inte vet ifall jag gör rätt när det kommer till vissa övningar och det är sällan som jag är säker på min sak.
Men vet ni vad? Det spelar ingen roll. Det viktigaste är att verkligen lägga energi på att göra något istället för att ge upp för att man inte tror sig ha kunskapen. Bilden nedan säger så mycket om så lite, men det är otroligt bra inspiration om ni som jag känner er i underläge när ni tränar eller äter nyttigt. Ni är så långt ifrån ensamma, ska ni veta.
/Hanna
Jävla sockersöndag
Sedan i eftermiddag har sötsuget från helvetet satt sig in. Jag har trånat efter kladdkaka, öppnat frysen och dreglat efter bullar, och jag har önskat att bara få förtära en liten, liten ruta Marabou. Jag har suttit här vid datorn och sett bilder på tårtor, bakelser och godis uppenbara sig på skärmen... Inte heller hjälper Instagram.
När jag skrev till min kompis att jag skulle bota det hela med russin fick jag svaret att "de är en nödlösning då de innehåller mycket snabba kolhydrater" och jag började på riktigt att gråta. FÖR VAD FAN FÅR JAG EGENTLIGEN STOPPA I MIG NÄR SOCKERTARMEN SUKTAR EFTER DET SÖTA? Vad i hela världen får jag äta när jag tröttnar på proteiner, fibrer och vitaminer?
Det är en riktig jäkla styrka att tugga knäckebröd, vindruvor och russin (hur många snabba kolhydrater dessa än må innehålla). Jag blir så ledsen över att det lilla kaloriintaget jag har ska klankas ned på, och även om jag vet att det inte var min väns mening att göra det kan jag inte hjälpa att jag tjurar ihop fullständigt. Han kunde väl inte veta det, men just idag vill jag inget hellre än att proppa i mig chokladtårtor, glass och hamburgare.
Nu ska jag ut på en promenad för att bli av med min ilska.
/Hanna
Lite fredagstvivel
Det är jäkligt mycket svårare att hålla igång den här bloggen än vad jag trodde. Just nu har det varit så otroligt mycket att göra och jag tror att varken jag eller Becca riktigt haft lusten att blogga när man precis avslutat alla andra saker.
Hur som helst har jag själv syndat en del den här veckan. Just när det kommer till vår gemensamma regel att inte äta efter 20.00 på kvällarna (då det inte är bra vad beträffar förbränning och liknande) har jag misslyckats rätt stort. Med jobbmöten, sena träningar och sådär är det inte alltid lätt att hinna äta innan åtta men man kan ju absolut inte lägga sig vrålhungrig. Vi bestämde dock att just den regeln var ganska lätt att ändra, men jag får ändå lite ångest när jag väl ätit på kvällskvisten.
IDAG FÅR VI ÄNTLIGEN LOV I ALLA FALL och därmed ska det nog bli lite bättre (och mer genomtänkt) uppdatering! Det är så roligt att se att ni tittar in här varje dag; man blir så jädrans inspirerad!
/Hanna
Konsten att träna efter olika förutsättningar
Jag skulle ljuga om jag sa att Hanna och jag hade samma förutsättningar när vi drog i gång det här projektet. Även om det här med sund kost och effektiv träning är nytt för mig, så är jag knappast någon novis när det kommer till idrott. Sedan dagisåldern har jag testat på allt ifrån fotboll och barngympa, till BOIS (boll- och idrottsskola), golf, innebandy och handboll. Fotbollen fastnade jag för och det är något jag utövar än. Men att gå från att vara den lata ungen som stod i mål i 10 år för att det var jobbigt att springa till att bli en fullfjädrad träningsnarkoman är ett stort hopp. Själva träningen intresserade egentligen aldrig mig förut, jag ville bara tillhöra ett lag.
Ändå känner jag ett stort ansvar inför det här projektet. Delvis för att ursprungsidén var min och det handlar om betyg som måste uppnås i en hundrapoängskurs, men mest för att jag med de ovannämnda ”meriterna” i bagaget borde kunna en hel del om ämnet och därmed också veta hur jag ska pusha Hanna som inte har samma träningsbakgrund. Här får jag dock svälja min stolthet och erkänna att jag inte kan mycket alls, varken om träning eller om coaching.
Kanske är det då så att ansvaret vilar lika mycket på oss båda och att vi helt enkelt ska bidra med olika saker? Att jag ska ta med mig den positivitet en laganda innebär och den envishet jag själv besitter, medan Hanna kompletterar med sin otroliga vilja, idérikedom och sitt kontaktnät.
Jag vet inte ännu hur det här projektet kommer sluta, men jag har en känsla av att vi är ett förbannat bra team.
/Rebecca
[Torsdagstrött]
Jag kan ärligt säga att jag inte alls haft motivationen på min sida den här veckan. Träningen känns tyngre än vanligt och jag är lättirriterad, sockersugen och trött i huvudet mest hela tiden. Senast igår satt större delen av klassen och rotade i sina godispåsar i samma skede som jag och Becca kastade sorgsna blickar till varandra. Ibland är det bara så jäkla jobbigt att ens försöka.
Nu när skolan trycker in uppgifter på varenda liten stund av ledighet blir det inte heller bättre. Jag har försovit mig, hetsätit ägg på bussen och nickat till på skrivbordet när jag egentligen borde pluggat. Ingen är perfekt och just den här veckan har jag verkligen känt av det. Just den här veckan har det verkligen varit tufft.
Vad jag vill få fram med det här är att det inte alltid är så lätt att vara motiverad om man är trött och nere. Att det inte alltid går att vara den där hurtiga tjejen som skuttar upp ur sängen på morgonen och som kvittrar att frukosten är det viktigaste målet på dagen... Men vet ni vad? DET ÄR OKEJ att känna så ibland! Det är alltid okej att känna tvivel så länge man bara lovar sig själv att ordna upp det och inte fastna där.
Hoppas att ni haft en fin vecka! Imorgon är det ÄNTLIGEN fredag!
/Hanna
Som pojken med guldbyxorna
Igår provade jag jeans. Det var inget ovanligt till en början; jag klagade över mina lår, min platta rumpa, provrumsljus och allt det andra man alltid klagar över när man provar kläder. Dessutom var byxorna jag provade antingen för slappa, för små, för långa eller inte alls det jag efterfrågade. Jag förstår inte att mamma orkar med mig ibland, men trots det stod hon tålmodigt kvar och väntade när jag tjurade vidare.
Efter att ha fingrat på några som egentligen inte verkade vara det jag vill ha, bestämde jag mig ändå för att prova. Självklart satt just de jeansen helt perfekt, hade helt rätt blå färg och fick mig att känna mig i alla fall lite snygg. Människor hävdar dagligen att jag blivit smalare (även om det inte är vad jag eftersträvar eller ser själv) och tjejen i affären svor på att just de där byxorna var skitsnygga på mig.
Nej, ibland kan en vanlig måndag gå från att vara veckans skitdag till att bli en av de bättre. Cirkelfysen var dessutom överdrivet tung just igår, men vi båda kämpade tappert vidare med tyngre vikter och högre tempo än vanligt. Trots illamående (från Beccas sida) och huvudvärk (från min) klarade vi av det där passet med marginal, och då kan jag tycka att man nog är värd lite snygga jeans trots allt!
/Hanna
Det går inte alltid lätt, men det går!
Tunga, trötta och utmattade andetag. Skoskav, rinnande svett och organ som vägrar samarbeta med varandra. Vänner som ifrågasätter och en familj som irriterar sig på att man inte äter likadant som innan. Sockersprängda mellanmål som frestar och kolhydrater som lockar. Stress, frestelser, lathet.
Ibland är det tufft att vara hälsosam. Lite för tufft, till och med. Ibland vill man gå tillbaka till det liv man hade innan; till colan, sötsakerna och en Marabou när man är ledsen. Ibland vill man inte äta ägg, havregrynsgröt och Keso, inte heller har man någon vidare lust att spendera tiden på gymmet när man lika gärna kan gosa ned sig i soffhörnet.
Tänk ändå det gått så lätt. Utan viljan hade vi ju med all säkerhet inte kommit någonstans, men med den i bagaget har det gått så otroligt mycket bättre än jag någonsin tidigare hade kunnat tro att det skulle göra. Självklart så känner man inte alltid samma motivation, men det är också därför som den här kategorin blir en del av vår blogg.
Jag tror att alla upplever tankar och tvivel vad beträffar träning. Någon gång så måste man ju känna att det får vara nog. Är det inte att någon verkar göra det bättre så är det att man känner sig tjock och otillräcklig. Senast igår ville jag strypa mig med TRX-banden, men något fick mig ändå att fortsätta göra de där övningarna jag för bara någon vecka sedan inte kunde göra en enda av.
Det viktigaste är inte resultat, men det ger jäkligt bra motivation. Och ja, utan en ettrig vän som skriker på mig att jag inte alls får ge upp och att jag faktiskt visst kan... Nej, då har jag svårt att tro att jag skulle klarat av att göra det som nu blivit min vardag. Men det jag vill komma till är det faktum att alla faktiskt kan, hur jävla töntigt det än må låta. Det är okej att tvivla när man väl börjat, men börja kan precis alla göra. Det krävs bara lite extra vilja.
/Hanna
